v22 – Den store tyste jägaren

Efter ett tips från en god vän åker jag nu i den tidiga morgonen på en grusväg i skogen. Skog och skog förresten, det är mesta är avverkat och det är mer kalhyggen än skog här. Nåja, dagens önskemotiv gillar kalhyggen där han kan jaga sork på de öppna ytorna. Hyggen som är ett par år gamla verkar vara de mesta populära. Kanske behövs lite markvegetation för att locka dit sorken?

Kommer fram till en korsväg där jag parkerar. Börjar gå längs vägen och njuter av att luften är behagligt sval i förhållande till gårdagens tryckande värme. En och annan mygga men annars perfekta förhållande. Himlen är klar men solen har ännu inte gått upp, morgonljuset räcker dock gott och väl till för att söka av de öppna områdena. Ett antal högstubbar har sparats på hygget och jag vet att de är populära utsiktspunkter för sorkjägare så jag kontrollerar alla inom synhåll. Efter en raksträcka svänger vägen till vänster medan en mindre väg fortsätter rakt fram är stängd med en bom. Här har jag uppsikt över både ett nytt stort hygge framåt liksom det jag passerat bakåt så jag stannar där för att spana. Njuter av att få vara med när skogen vaknar. En gök gal i öster och i fjärran hörs en trumpetande trana. På någon närbelägen myr bubblar orrar och en göktytas gnälliga läte hörs från skogsbrynet. Plötsligt ser jag en smäcker fågel som kommer svepande över området, en jagande lärkfalk. Letar kanske efter de sländor jag nyss såg längs bäcken?

Så vandrar jag vägen tillbaka mot bilen men stannat ofta för att med kikaren leta efter den store tyste sorkjägaren. Och så, när jag är nästan tillbaka till bilen hittar jag honom. Högst upp på en högstubbe i bortre delen av hygget sitter minsann en lappuggla. Betraktar honom länge, det var ett tag sen jag senaste träffade på en lappuggla. Alldeles stilla sitter han och ser nästan ut som en förlängning av stubben. Ibland vrider han på huvudet, samtidigt som kroppen i övrigt är helt stilla, för att söka av en annan del av marken runt honom. Han är självklart medveten om min närvaro men verkar inte bryr sig om mig. Jag vill absolut inte störa hans jakt, han har förmodligen flera hungriga ungar att mätta i boet, så jag håller mig kvar på vägen. Gick jag gå ut i terrängen så skulle jag skrämma bort eventuella sorkar och därmed minska ugglans chanser till lyckad fångst så det är en gyllene regel bland fågelskådare och fotografer att aldrig lämna vägen. Står man bara still och ger det lite tid kommer oftast tillfällen att se och fotografera ugglan när den ostörd får agera på ett naturligt sätt.

När han har spanat från sin stubbe ett tag flyttar han sig till några gamla döda granar en bit bort och gör ett nytt sök. Så fortsätter han under morgonen att metodiskt söka av hygget efter föda. Vid ett tillfälle gör han ett dyk ner på marken men kommer upp tomhänt. Så försvinner han in bland ett mindre parti unga lövträd som växer längs ett dike. Jag skymtar honom ibland men tidvis är han utom synhåll. Så kommer han ut på hygget igen och sätter sig längst upp på en rotvälta. Jag ser att han är röd om näbben och förstår att han haft jaktlycka. Jag följer försiktigt hans färd längs med det öppna området ända fram till kurvan med bommen. Där flyger han längst bort på det stora hygget medan jag blir kvar vid bommen och följer honom på avstånd med kikaren. Han förflyttar sig även här etappvis över hygget och efter ett par stopp ser jag hur han plötsligt dyker ner på marken och blir kvar där en stund. Efter ett tag kommer han upp på sin stubbe igen, den här gången med en sork i klorna. Plockar en stund med den men äter inte upp den utan börja flyga tillbaka den väg han kommit och försvinner till slut in i skogen bortanför det första hygget. Förmodligen är det ungarna som ska få ta del av det sista jaktbytet.

Själv vandrar jag tillbaka till bilen. Sätter mig där för en frukost och betraktar två rådjur kommer farande längs skogskanten. Kanske ett par som börjat vänslas?