v09 – Frökrossaren

Där Svartån rinner ut i Mälaren anlades för över tusen år sedan Västerås, eller Västra Aros som det hette på den tiden. Förutom den naturliga hamnen var möjligheten att utnyttja åns sista fallhöjder till kvarnar en anledning. Långt senare, i slutet av artonhundratalet, löste Elektriska Aktiebolaget (senare ASEA) in den nedersta kvarnen och skapade där istället ett av Sveriges första vattenkraftverk. Dammanläggningen blev dock ett effektivt hinder för all fisk som brukat vandra upp i ån för att leka, ett hinder som bestått fram till våra dagar. Med vår nuvarande kunskap om betydelsen av fria vattenvägar för den så viktiga biologiska mångfalden har staden nu skapat passager förbi både detta och dammen längre upp vid Falkenbergska kvarnen. Så nu, efter drygt hundra års väntan, kan fisken åter vandra långt upp i Svartådalen.

Idag går min färd som fisken när jag följer ån upp till Västerås norra utkanter. Här tar jordbrukslandskapet vid i den breda dalgången och längs ån dominerar lövträden i både stort och smått. Partier med flerhundraåriga ekar med mossa på grenarna liksom betydligt yngre bestånd av hassel och andra buskar. En av våra småfågelmatningar finns här som lockar till sig lite andra arter än de vid våra skogsmatningar. Då det även är på bekvämt avstånd besöker jag det relativt ofta. Lägger som vanligt ut rikligt med synlig mat när jag kommer dit och sätter mig sedan en bit därifrån. Mesar och nötväcka är snabbt där och kivas om bästa platsen. De stora jordnötterna tar slut först men solroskärnorna föraktas inte heller. Jag hör det sträva lätet från en grönfink, det minner om att våren snart är här, och snart sitter det en fink framför mig och betraktar matbordet. Samtidigt hör jag domherrens försynta läte men de brukar vara lite mer försiktiga och det tar mycket riktigt en stund innan den första röda hannen landar vid maten. När väl han börjat äta kommer det också ner ett par honor medan koltrasten letar mat som andra fåglar lämnat efter sig på en större mossig sten.

En fågel med en lika fantastisk som exotisk fjäderdräkt är fasanen. Så är det också en främmande fågel i den svenska naturen, den förekommer naturligt i Asien men har inplanterats i Sverige, och övriga Europa, för att jagas. De förvildade populationerna betraktas numera som spontant förekommande i vårt land. Jag har hört det vittljudande och skränande lätet, som är allt annat än fantastiskt, ett par gånger och nu kommer hannen smygande från det närmsta buskaget. Den stora fågeln rör sig smidigt och ljudlöst kring matplatsen och plockar upp frön som hamnat på marken. En annan fågel som jag också tycker har ett exotiskt utseende, men som tillhör vår ursprungliga fauna, är min nästa gäst skatan. Den är lite nervös av sig och försvinner snabbt så fort jag rör kameran. Men på fjärde försöket vågar den stanna för att äta av det utlagda. Jag beundrar de vackert ryggfjädrarna som skiftar i blått och grönt i dagens ljus.

Ytterligare en fågel som föredrar att äta det som hamnat på marken är gulsparven. Jag lyckas få några bilder när den vågat sig upp på en sten men den verkar trivas bäst i gräset. Dagens sista gäst är stenknäcken som också är försiktig av sig och gärna sitter i ett träd en bit bort i någon timme eller så innan den vågar sig ner. Nu landar ett vackert exemplar av den på en gren i närheten av maten. Jag tycker att laven på grenen är vacker och tillför fotografiet något extra så jag tar några bilder på den i lite olika positioner innan den förflyttar sig närmre maten till en torr, lite grövre gren. Där visar den upp sig i profil med hela den häftiga rödbruna bredsidan innan den hoppar ner till maten. Dess vetenskapliga namn betyder fröknäckare men det är inte bara klena frön den kan krossa, även hårda nötter smulas sönder av den enorma näbben som idag blänker som pärlemor.