När våra fåglar skulle döpas bestämdes att den som kunde flyga högst skulle få ett kungligt namn. Alla fåglar flög upp mot himlen men örnen seglade högst upp och sa då: ”Mitt namn ska vara Kungsörn”. Då lösgjorde sig Sveriges minsta fågel ur den stora örnens ryggfjädrar där den gömt sig och flög ytterligare en meter upp och pep: ”Och mitt ska vara Kungsfågel”. En trevlig sägen jag hört för länge sedan men minns inte när eller av vem.
Idag letar jag mig ut i en mindre skog väster om stan. Trots att det inte är någon sjumilaskog så lyckas jag med konststycket att gå vilse så det tar ett tag innan jag hittar till matningen och då är jag också rejält svettig efter att ha tagit mig fram i obanad terräng. Matningen ligger i en liten dunge av högresta träd och några få solstrålar letar sig ned på de fåglar som flyger mellan fröstationerna. Jag lägger ut lite mer mat och hoppas få se lite andra fåglar idag när jag befinner mig i en skog med lite mer barrträd än de jag besökt de sista veckorna. Och jag behöver inte vänta länge innan jag ser den lilla kungsfågeln som sitter högst upp på en bränd stubbe. I det dunkla ljuset ser den grå snarare än grön ut men jag skymtar lite färg uppe på dess hjässa där den har ett klargult streck.
Efter en stund när det inte händer så mycket hör jag det välbekanta lätet från ett gäng stjärtmesar. De hoppar mellan grenarna ovanför mig och letar sig fram till maten. Svårt att fotografera de söta vita ullbollarna när det hela tiden är grenar i vägen men jag får iväg några skott innan min uppmärksamhet riktas mot en större hackspett som hoppar upp för stammen av en liten tall. Nästa drillande fågelläte som jag reagerar på kommer också från en vacker mes, en tofsmes. Även den intresserar sig för stubben jag har framför mig och stannar där tillräckligt många sekunder för att jag ska hinna få några bilder på den. Efter en trevlig stund i skogsgläntan packar jag ihop och vandrar tillbaka till bilen. Den här gången utan att gå vilse.