Ekorren är det vilda däggdjur som man kanske oftast ser i den svenska naturen. När jag de senaste veckorna suttit vid småfågelmatningar har det varit många besök av detta charmiga djur och då är det svårt att låta bli att även fotografera dem. Någon gång har väl också resultatet av sådana möten fått vara med som en av bonusbilderna i den här spalten. Den gångna veckan har varit väldigt trist vädermässigt, mörkt och med tidvis regn har det inte lockat till utflykter i naturen. Istället tar jag tillfället i akt att den här veckan låta ekorren få bli huvudperson i ”Veckans Bild”.
Ekorren är normalt ett skogslevande djur men har även anpassat sig till vår urbana stadsmiljö där man kan se den i trädgårdar och parker. Den lever främst av frön från gran- och tallkottar som den hittar under hela året men på sommarhalvåret äter den även nötter, svamp och insekter. Däremot har forskning nyligen visat att det en myt att den skulle äta fågelägg och fågelungar. Liksom nötskrikan och nötkråkan samlar den under hösten mat som den lagrar i gömmor för svårare tider. Däremot verkar den inte vara riktigt lika duktig som fåglarna på att hitta tillbaka till alla gömställen. Den rör sig mycket vigt i träden där den dödsföraktat kan slänga sig från ett träd till ett annat. Då använder den sin långa svans till att styra med men har även nytta av den för att värma sig under vintern. Men också för att skydda sig för såväl solens starka strålar som duvhökens skarpa blick. Dess latinska namn betyder också ”den som skuggar sig under svansen”.
Jag får som sagt ofta besök av ekorrar när jag sitter och fotograferar småfåglar vid någon matning. Hör deras smackande läte när de närmar sig, ser när de sätter sig på en gren en bit bort där de överblickar området och hur de skuttande närmar sig maten. Framförallt är det jordnötterna som lockar men de äter även solroskärnor och andra fröer. Oftast kommer de en och en men det händer att det är flera ekorrar i området samtidigt. Vid maten markerar de sin plats och det kan bli vådliga jakter när den starkare vill ha maten för sig själv.
Förr i tiden jagades dessa djur, framförallt för pälsens skull. Då oftast på vintern eftersom den grå och tätare vinterpälsen, som kallades gråverk, ansågs bäst. Ekorren blev i vissa områden sällsynt och har under en period varit rödlistad som utrotningshotad på Europanivå. Jakten minskade i mitten av nittonhundratalet men ekorren fridlystes i Sverige först år 2000. Här har den nu återhämtat sig men i vissa europeiska länder är den fortfarande hotad, nu genom att den olyckligtvis inplanterade amerikanska gråekorren tränger ut den ursprungliga europeiska arten som kallas rödekorre. Döm min förvåning då svenska jägarorganisationer 2019 ansökte om att åter få börja jaga den, ”för skinnets och köttets skull”. Men vem skulle göra sig omaket med att stycka en ekorre för att få ut några gram kött från varje individ? Och från en gnagare som faktiskt är en stor råtta med svans? Och när det kommersiella värdet på skinnet är borta? Nej, jag är övertygad om att det egentliga syftet var att få ytterligare levande måltavlor att skjuta prick på och där det träffade bytet sedan hade slängts under närmsta buske. Med tanke på hur folkkär den söta ekorren är hade nog det varit ett skott i foten för jägarkåren, som ofta hävdar att all deras jakt är ”viltvård”. Tur att naturvårdsverket satte stopp för den galna idén.
Bläddra bland fler bilder på bonusdjuret:
