v9 – Duvhök på flykt

Det är inte riktigt svart men rätt mörkt när jag kör grusvägen mot vår skogsparkering. Har precis guidat en kund ut till vårt örngömsle på myren och eftersom sovmorgonen ändå var körd bestämde jag mig för att ta plats i ett av våra andra gömslen. Hittar vant ut längs stigen till duvhöksgömslet. Riggar mat till både större och mindre fåglar och slår mig ner i kojan. Mycket moln och ett lätt snöfall gör att det tar tid innan ljuset avslöjar alla delar av gläntan framför mig. Undrar om gömslet kommer att göra skäl för sitt namn idag? Många gånger har jag suttit på pass här genom åren. Har flera fina bilder på sittande duvhök men aldrig lyckats få till det på flygande fåglar. I början saknade jag nog erfarenhet för att hinna med i den snabba flykten. De sista åren har höken ofta kommit utstörtande från skogen och direkt slagit sig ner på maten. Undrar hur det går idag? Snötäcket kommer att lysa upp fåglars underifrån och med vinden från baksidan finns förutsättningarna.

Nu har i alla fall mesarna vaknat och hittat hit, jag hör både dem och en nötskrika på håll. Så varnar en skata kraftigt och jag spanar efter orsaken. Den kommer plötsligt infarande över gläntan och slår sig ner på en gren i en tall till höger. En duvhök. En ungfågel med brunspräcklig fjäderdräkt. Jag ser bara delar av höken i den täta tallen men förstår i alla fall så mycket som att fågeln är intresserad av mitt lockbete. Ser hur den byter position, förmodligen för att kunna överblicka att hela omgivningen är fri från faror. Så glider duvhöken ner till hönan och börjar genast plocka den. Fjädrarna yr omkring och ibland fastnar det dun i hökens näbb. Den verkar bli lite irriterad på det för den rister på huvudet och försöker frenetiskt få bort det. Sen börjar den äta. En tugga varpå den spanar till höger. Sen en ny tugga och ett span vänster och så vidare. Själv studerar jag hur övriga fåglar i gläntan beter sig. Många av dem är ju presumtiva bytesdjur till höken. Men på något sätt verkar det som att de förstår att nu har rovfågeln mat och då är det ingen överhängande fara. De far omkring runt framför gömslet och förser sig med frön och nötter.

Plötsligt får jag se en välkänd siluett i skogen borta till vänster. Den sitter halv dolt för mig men det är ändå ingen tvekan även om jag dubbelkollar med kikaren. En duvhök till. En vuxen fågel vars ljusa framsidan tydligt syns i skogsdunklet. Sitter där och betraktar unghökens måltid. Många gånger har jag blivit vittne till hur en andra hök kommer och kör bort den som sitter och äter. Med ålderns rätt och erfarenhet borde den kunna ta sig förtur men avvaktar och verkar vänta på att ungfågeln ska äta klart. Den å sin sida verkar inte alls bry sig om gamlingen i skogen. Undrar om den är varse sin frände? Förmodligen. Om jag fått syn på den så har säkert även unghöken koll. Kanske är det en av hans föräldrar? En duvhök brukar äta trekvart eller så om den får sitta ostört. Efter en timmes ätande sjunker takten men den blir kvar vid bytet. Spanar åt olika håll men verkar inte ha bråttom därifrån. Och den vuxna höken sitter tålmodigt kvar på sin gren.

Ytterligare en timme har förflutit när unghöken äntligen flyttar sig till en utstickande gren. Jag ser att krävan är full med mat när den där omsorgsfullt putsar näbb och klor. Nu vet jag att den strax kommer att lätta och med all sannolikhet mot vinden, dvs åt mitt håll. Jag håller mig alert och när den tar sats och flyger låter jag kameran gå. Och den här gången hinner jag med. Kul. Flyttar så blicken mot skogen till vänster men siluetten är borta! I nästa sekund ser jag att den glidit ut i gläntan och slagit sig ner på en torraka. Där sitter den ånyo och spanar, bara tio meter från matplatsen. Det är ett vackert motiv med höken i toppen av den gamla förvridna tallen med mycket patina. Så jag tar snabbt några bilder men gör mig sedan beredd på den förmodade flykten över till maten. Men det är en försiktig general som lugnt sitter med ena benet uppdraget under magens fjädrar. Från den positionen har den svårt att starta så jag kan slappna av lite. Det går ännu en kvart innan den greppar grenen med båda klorna och jag gör mig redo. Så skjuter den ut och med några snabba vingslag är den framme vid matplatsen. Det tar bara några sekunder men jag hinner få några flyktbilder även på den gamla höken. Nöjd med det lutar jag mig tillbaka och betraktar när matgästen tar för sig.

Efter en halvtimme får jag syn på en stor rovfågel som svävar högt uppe i skyn. En kungsörn. Plötsligt fäller den ihop vingarna och störtdyker ner mot gläntan. Duvhöken kastar sig brådstörtat iväg och försvinner in i skogen. Även örnen har koll på vår åtel och vill väl gärna ha den för sig själv. Men efter att ha jagat bort höken tar den ändå inte över matbordet. Kanske vill den förvissa sig om att platsen är säker och avvaktar i en trädtopp bakom mig? Jag väntar men ingen örn kommer ner. Kanske är den mätt. Jag är ändå väldigt nöjd med dagens show när det så småningom blir dags att återvända hemåt.