Så var det dags för ett besök vid vår skogsglänta i norra Svartådalen. Vår åtelkamera, som registrerar alla djur som besöker gläntan, har i år tagit många bilder av ett spännande djur. Trots att det enligt expertis och erfarenhet inte ska gå att locka till sig lodjur med åtel så har vi nu haft ett tiotal besök av en lokatt. Eftersom de gärna jagar i mörkret har flest besök varit på natten men vid några tillfällen har den kommit dagtid. Och vid ett par tillfällen har kameran även fångat en bild av den fjolårsunge som verkar följa sin mamma. Eftersom lodjuret är ett mycket skyggt djur så tar jag mig tidigt till gläntan i skydd av mörkret. När jag lagt upp två stadiga hönor på matbordet sätter jag mig i kojan och väntar. Först kvart över sju skymtar jag konturerna av matbordet och börjar nu att spana efter något som rör sig därute. Men allt är lugnt.
Tio minuter i åtta, fortfarande ganska skumt, hör jag en duvhök ropa i skogen. Lite för tidigt tänker jag, än går det inte att ta några bilder. Jag hör höken ropa med jämna mellanrum och plötsligt ser jag den kraftiga fågeln komma flygande över gläntan. Det är en ungfågel som slår sig ner på en knotig gren med full insyn över matbordet. Sitter där en stund och spejar åt olika håll. Fortfarande rätt mörkt men jag provar att ta lite bilder med lång exponeringstid. När fågeln sitter still så går det bra, för då sitter han alldeles blick stilla, men så fort han rör på sig det minsta blir det bara suddigt resultat. Efter ett tag glider höken ner på matbordet där han fortsätter att spana av omgivningen. Så är det något snett till höger bakom mig som han är väldigt fundersam inför. Höken sitter helt orörlig, flera minuter i sträck, och stirrar på något bakom kojan. Tänk om det är en lokatt, tänker jag. Det finns ett litet fönster på baksidan av kojan men jag vågar inte ta risken att skrämma bort vad det nu är där bakom och avhåller mig från att lyfta på gardinen. Höken fortsätter att stirra intensivt på något. Länge åt samma håll men efter ett tag verkar detta ”något” flytta till vänster mig. I över en timme pågår detta utan att han vågar börja äta. Då hör jag ljudet av en duvhök. Bakom mig. Det är alltså en rival som han är så rädd inför. Och så fortsätter bevakningen där båda hökarna avvaktar varandra. Efter ytterligare en halvtimme kommer så hök nummer två, även det en ungfågel, flygande mot maten varpå nummer ett blir rädd och lättar. Jag ser hur båda hökarna flyger in i skogen. Otur att de jagade bort varandra, tänker jag, släpper kameran och påbörjar istället en egen frukost.
Det skulle jag inte ha gjort för efter bara fem minuter återkommer den nya höken, kanske nöjd med att ha jagat bort rivalen, och slår sig ner på den knotiga favoritgrenen. Men bara för några sekunder. Sen drar den in i skogen igen. Vad som skrämde den är inte gott att veta. Väntan fortsätter. Efter en halvtimme är nummer ett tillbaka igen. Den här gången flyger han direkt ner och sätter sig på en höna och börjar plocka den så att fjädrarna ryker. Sen börjar den äta. Det ser roligt ut när han då och då får dun i näbben som verkar irritera. Är väl ungefär som när vi får hårstrå i maten, tänker jag. Han verkar ganska nervös av sig och avbryter ofta för att spana av omgivningen. Därför tar det tid att äta sig mätt. I nästan två timmar sitter höken innan han avslutar med att hoppa över till en gren för att putsa ren näbben. När han så försvinner in i skogen har han underhållit mig i total tre och en halv timme den här förmiddagen. Måste vara något av rekord. Resten av dagen blir stillsam och det händer inte så mycket i gläntan. Jag är kvar till mörkret lägger sig men inget lodjur kommer på besök. Kanske sitter hon inne i skogen och väntar ut mig?
Bläddra bland bonusbilderna. Alla visar hök nummer ett förutom en som visar tvåan. Ser du vilken?
