Jag vaknar till och tittar på väckarklockan. För tredje gången den här natten. Som vanligt sover jag lätt när jag vet att jag ska upp tidigt. Nu är klockan kvart över fyra. Bara fem minuter kvar tills den kommer att ringa. Lika bra att gå upp. Det mesta är packat sen igår, återstår att fylla termosarna. En med tevatten, en med lunchgrytan och den sista med kaffe. Sen lagar jag en portion med gröt som blir min första frukost i väntan på min vän som ska plocka upp mig klockan fem. Det är tydligt att dagarna blivit längre. Ska vi hinna smita in i örnkojan i skydd av mörkret är det nu avfärd minst en timme tidigare än i december. Så hör jag en bil stanna utanför och kånkar ut allt. En ryggsäck med utrustning, en med mat och så en plastsäck med en stor trafikdödad räv som jag fick igår. Enstaka snöflingor dalar ner från den kompakta natthimlen när vi styr norrut. Vi småpratar om våra förväntningar på dagen och om vi över huvud taget ska komma fram. Vi har blivit varnade för den sista skogsvägen och när vi viker av in på den förstår vi varför. Förra veckans töväder har visserligen krympt snötäcket rejält men de sista dagarnas kyla har sedan frusit de djupa hjulspåren till kompakt is. De stenhårda spåren är mest att likna vid räls. Man skulle kunna tro att det bara är att följa den men rälsen är inte rak och delar på sig ibland. Hjulen lyder sällan ratten och bilen far hela tiden som en vante i sidled. Den sex kilometer långa vägen känns betydligt längre än vanligt där vi kryper fram i mörkret. Till slut är vi framme och kan pusta ut. Vi klarade det. Den här gången också.
Färden ut till kojan blir desto lättare. En hård skare på snön gör det lätt att gå på den och även att dra den tunga pulkan. När vi går ut för att lägg ut räven på myren kan vi konstatera att fåglarna kalaset på gårdagens utlägg. Ett rådjur som tidigare i veckan rönt samma öde som räven. På rutin fixar vi resten av förberedelserna och kan snart slå oss ner i kojan. Gryningen kommer och i norr är det en stor reva i molntäcket som gör att vi får motljus på scenen framför oss. Det gör inte så mycket, tvärtom kan det bli en trevlig omväxling från det medljus vi brukar ha vid klart väder. Varfågeln som hållit oss sällskap många dagar den här vintern dyker upp igen. På grenen snett framför oss får den en fin aura när dess siluett lyses upp av motljuset. Knappt har vi tittat oss mätta på varfågeln förrän en ung kungsörn sveper förbi strax utanför. Den vackra fågeln slår sig ner i toppen på ett lågt träd till vänster om matplatsen. Väl medveten om läckerheterna nedanför spejar han istället av omgivningen. Vid de tillfällen han tittar bort från oss vrider vi mycket försiktigt våra kameror i riktning mot honom. Det går bra och vi tar några profilbilder på honom. Ser så tecken på att han tänker lätta och jag låter kameran gå när han breder ut vingarna och flyger ut. Men landar inte framför oss utan flyger vidare bort mot skogen. Han kände sig tydligen inte tillräckligt trygg. Kan han trots allt ha uppfattat våra försiktiga rörelser? Men så kommer ytterligare en kungsörn inflygande snett bakifrån. Förmodligen kände sig den första örnen hotad av den här som nu slår sig ner på en grov gren väldigt nära kojan. Även detta en årsunge med jämnt chokladbrun fjäderdräkt. Spanar av myren precis som sin företrädare under ett par minuter men inte heller han vågar sig ner till maten utan flyger bort till en grov tall långt borta på andra sidan myren. Sen blir det lugnt. Några korpar flyger med kraftigt vingljud över oss och inspekterar det utlagda men ingen vågar sig ner. Istället letar de upp några gamla rester en bit ute på myren. Så hittar vi ett par havsörnar i trädtopparna långt till höger om oss. De sitter tålmodigt där och väntar på något. Vad har vi ingen aning om. Kanske på att de vaksamma korparna ska signalera att kusten är klar. Eller att en djärv kungsörn ska våga sig fram. Men även han sitter kvar i sin tall.
Dagen går och enstaka örnar visar sig men bara på håll. Ingen verkar vara tillräckligt hungrig för att våga sig ner. Vädret, som varit nästan klart, växlar och plötsligt drar ett lättare snöfall in. ”Vad snyggt det vore att få ner en örn i snöfallet” Jag får medhåll och vi spanar intensivt. Så, klockan har precis passerat två när en kungsörn, en något äldre än de två som var här i morse, sveper in och slår sig ner i en liten död tall. Samtidigt kommer det in några nya snöbyar och jag passar på att ta lite bilder när den sitter där. Så tar den mod till sig och flyger ner mot maten. Ytterligare några bilder blir det på flykten. När den slagit sig ner på marken en bit från räven tilltar både snöfall och vind. Jag provar att dra ner exponeringstiden, då förvandlas snöflingorna till vita streck som visar från vilket håll vinden blåser. Sen kommer ytterligare två kungsörnar in på scenen. En årsunge och en lite äldre. Konstigt nog är det den yngsta som kör bort de andra två. Han slår sig ner på rådjuret och börjar kalasa medan de andra avvaktar i bakgrunden. Efter en dryg halvtimme verkar han mätt och sticker. Då kommer en av de bortkörda inflygande lågt över myren och landar framför räven. Samtidigt som snöfallet avtar kliver han upp på räven och börjar äta. Vaksamt spanar han av omgivningarna mellan tuggorna. Den sista örnen har nu närmat sig ett äldre utlägg vi gjort och verkar tycka att det är mums. Jag ser att han är ringmärkt och tar lite bilder när han visar klorna. Senare får jag veta att han är född 2022 i Norrland, i närheten av Åsele närmare bestämt. Örnarna underhåller oss till strax efter fyra. Vid ett tillfälle sätter sig en av kungsörnarna i ett träd långt borta på myren och får där sällskap av en ung havsörn. Även om de inte alltid håller sams vid maten så verkar de tolerera varandra där borta. Nu börjar det skymma och vi plockar ner kamerorna. Inväntar att örnarna ska lämna arenan och att det ska bli ordentligt mörkt innan vi lämnar kojan. Väldigt nöjda med dagen.
Bläddra bland bonusbilder på varfågeln och kungsörnarna:
