Den vattenlevande sothönan har oproportionellt stora fötter med vars hjälp de enkelt kan ta sig fram på flytande vegetation. De håller hårt på sitt revir och kan vara ganska tuffa mot andra artfränder som kommer för nära.
På 1800-talet började man dika ut våtmarker i Sverige, detta för att man ville skapa mer åkermark och för att man då inte ansåg dem ha något värde. Nu för tiden vet vi bättre hur viktiga våtmarker är för den för oss så nödvändiga biologiska mångfalden och för dess förmåga att absorbera näringsämnen som annars skapar övergödda sjöar och hav. Denna morgon har jag letat mig ut till en återskapad våtmark där ett par sothönor är kärvänliga mot varandra i morgonljuset. Genom att sitta ner en god stund vid strandkanten får jag dem att inse att jag inte innebär någon fara. Jag får därför deras förtroende att få vara där med dem och att få fotografera dem.
Bläddra bland bonusbilder
