Sveriges nationalfågel, koltrasten, är en av de första fåglarna att börja sjunga på våren. Den har en djup, melodisk och vacker revirsång som den gärna framför från en hög plats, en trädtopp eller ett hustak. Den var länge en skygg skogsfågel (Merula i dess latinska namn Turdus Merula betyder ensam) men började flytta in i byar på 1800-talet och gläder nu många stadsbor med sin skönsång.
Idag inleds gömslesäsongen med en sittning i ett gömsle som ligger djupt inne i den västmanländska skogen. Gryningen har knappt kommit när vi kommer fram till gläntan vid viltvattnet och vi fyller på med fågelfrön åt småfåglarna och en höna till duvhöken innan vi stänger dörren till kojan. Himlen täcks endast av lättare moln men det är ändå ganska dunkelt, åtminstone för kameran, fram till åtta. Nötskrikor och en ensam koltrast, en ungfågel, kommer fram till kanten på vattnet och speglar sig vackert i vattenytan. Bland nötskrikorna finns en tydlig rangordning, de tuffaste kört bryskt bort andra från de bästa platserna. Trasten muckar inte med skrikorna utan avvaktar lugnt på sin tur. I övrigt är det stilla i höstskogen, molnen blir tyngre och när det vid lunchtid börjar regna bryter vi upp utan att ha fått se någon duvhök. Bättre lycka nästa gång.
Bläddra bland bonusbilder
