Efter ännu en vecka inomhus börjar jag så sakta tillfriskna och till helgen vågar jag mig på en liten utflykt till det som kallas Skitviken utanför det gamla ångkraftverket i östra delarna av Västerås hamn. Det är ovanligt varmt för årstiden och gårdagens hårda vindar har lagt sig. Går efter stranden, ser på den lågt stående solens reflexer i vattnet och njuter av att kunna vara ute igen. Framme vid båtvarvet ser jag en häger som också ser ut att njuta av solen, han står på en av pilträdens lågt hängande grenar på nästa lilla udde. För att komma lite närmre och för att få ljuset från bättre vinkel kryssar jag mellan vinterupplagda båtar och går ut på den flytande pir som skyddar inre viken från vågor. Strax blir hägern skrämd av en man som är ute och rastar sin hund men då får jag se att det sitter en storskarv på en pollare ute i vattnet, mitt emellan piren och udden. Jag fortsätter försiktigt längre ut på piren, skarven tittar misstänksamt på mig men bedömer att jag inte är på väg mot honom och sitter kvar. Går vidare till dess jag har solen i ryggen, då har jag visserligen passerat skarven ett stycke men får också pilträdens bladverk i bakgrunden. De flesta träd har vid det här laget tappat sina blad men pilarna som har sina rötter nere på Mälarens botten har ännu kvar dem och i morgonsolens strålar får de gulbruna träden en gyllene ton som jag tycker ger bilderna jag tar en vacker bakgrund.
Nu går jag vidare runt viken för att se om jag kan hitta någon av de kungsfiskare som har viken som vintertillhåll. Vandrar mellan båtklubbens sjöbodar och spanar mellan bryggorna efter den flygande juvelen men hittar bara gräsänder och skrattmåsar. Passerar udden jag nyligen använt som bildbakgrund och fortsätter ut på den långa brygga som går parallellt med stranden på andra sidan. Långt borta på samma brygga står min häger. Försöker sakta närma mig den men eftersom jag är tvungen att gå rakt emot den blir den snart orolig och går sakta bortåt på bryggan. Jag viker därför av ut på en av sidobryggorna där båtarna förtöjer och får samtidigt en lite bättre vinkel mot fågeln som nu lugnat ner sig. Efter en stund lättar dock hägern med ett hest skränande och fortsätter ut över hamnbassängen med tunga vingslag. Jag återvänder samma väg ut mot udden och stöter strax upp inte bara en utan två kungsfiskare som har suttit gömda bakom pilarnas lågt hängande grenar. Pilsnabba flyger de strax ovanför vattnet längs med stranden så att deras turkosa ryggsida blir synlig men att hinna med att ta en bild på dem är bara att glömma. Snart är de utom synhåll men jag kan höra deras ljusa läten medan jag rör mig vidare utåt udden. Många fåglar som lever vid rinnande vatten har läten som innehåller väldigt höga toner, förmodligen för att ljudet lättare hörs genom vattenbruset.
När jag åter passerar genom pilridån mot viken blir jag varse ytterligare en häger som sitter på ett par balkar utanför en brygga. Med träden som skydd lyckas jag manövrera mig fram till strandkanten utan att fågeln blir orolig. Han sitter alldeles stilla och spanar efter fisk. Vrider ibland på huvudet åt mitt håll och jag tror att han ser mig men trots att jag den här gången är väldigt mycket närmre än jag var hägern på bryggan så känner han sig av någon anledning trygg. Kanske är det grenverket mellan oss som gör det. Jag hittar i alla fall en liten glugg mellan grenarna och kan ta några närbilder på den stora fågeln. En skrattmås kommer flygande och irriterar hägern som lättar och även jag fortsätter min vandring och är snart tillbaka vid bilen. På väg från hamnen ser jag att en av pilgrimsfalkarna sitter utanför sin stora holk och spanar över omgivningen från sin position sextio meter upp på hamnens högsta silo.
Bläddra bland bonusbilderna på storskarv, häger och en skrattmås:
