Den sista svaga strimman av Tysklands fastland försvinner akterut och det blir ren havshorisont i alla riktningar runt M/S Helgoland. Fartyget som ska föra oss till ön med samma namn. Det är ovanligt lugnt idag och även om sikten är god så ser vi bara några enstaka båtar. Efter drygt två timmar till havs siktar vi så vårt mål, en klippö utslängd mitt ute på Nordsjön. Det är verkligen en alldeles speciell känsla att stiga av på en liten bit fast mark så här långt ut i ingenstans.
Med sitt västliga läge i vår egen tidszon stiger inte solen upp förrän strax före fem, trots att det inte är långt kvar till sommarsolståndet. Med en ”relativ” sovmorgon väcker klockan väcker mig därför halv fem och jag är snart iväg. Lite svalare än igår men det är en brant stigning från hamnkvarteren upp till det som kallas ”Övre landet” så jag är snart varm. Vandrar över högplatån, ett gräsbevuxet hedlandskap, med det till synes oändliga havet glittrande i gryningsljuset i öster. Vid den här tidpunkten på året är klimatet väldigt behagligt här ute och gräset är frodigt grönt, men säkert är det betydligt tuffare när vinterstormarna viner tänker jag. Ser också bara någon enstaka låg buske som klarat sig här uppe. Stigen norrut går längs den västra branten och nu hörs det första kacklet från de stora fågelkolonierna längre bort. Kommer upp på en liten höjd där jag överblickar de röda klipporna som störtar sig lodrät ner i havet. Några klippor är ljusa på toppen och i kikaren ser jag att det är mängder av vita fåglar. Tätt, tätt sitter de, havssulor, i sina kolonier. Totalt häckar det ungefär tusen par av denna stora fågel på ön. Med sina långa vingar och spolformade kropp är den perfekt anpassad för ett liv på havet där den segelflyger på stela vingar långa sträckor. På land ser den däremot rätt klumpig ut och ska den förflytta sig mer än någon enstaka meter tar den hellre till vingarna.
När jag närmar mig första kolonin känner jag odören från fåglarnas spillning. Jag sätter mig därför ett stycke därifrån och iakttar fascinerat skådespelet. Bona ligger tätt och bråk med grannen uppkommer ofta. Men också, och kanske i större omfattning, ömhetsbetygelser. När en partner återkommer till boplatsen från en fisketur ska det hälsas ordentligt. De ställer sig mot varandra, sträcker sina huvuden mot himlen och fäktar med näbbarna. Gnider sedan huvudena mot varandra och börjar därefter plocka varandras fjäderdräkt, kanske från ohyra. Ser väldigt kärleksfullt ut. När fågeln ska ut på nästa flygtur tar den sig fram till klippkanten och kastar sig dödsföraktat rakt ut över avgrunden. Efter att ha fallit ett tiotal meter nedåt får den luft under vingarna och seglar elegant ut över havet. Havssulor kommer också svepande längs med branten på samma höjd som jag sitter men även långt ner under mig. Jag kan därför att studera deras olika flygtekniker men får också gott om övningstillfällen för fotografering av flygande fåglar.
Jag vandrar vidare tills jag når den nordligaste punkten på slingan. Ett stycke utanför branten står en solitär smal och hög klippa som kallas Långa Anna. Solen faller vackert in på klippan på vars topp ännu en grupp havssulor huserar. En bit längre ner på klippans lodräta vägg häckar sillgrisslor, även de i stora kolonier. På nästan obefintliga, smala avsatser lägger varje hona ett ägg som är päronformat för att det inte ska rulla ut över kanten. Tre veckor efter kläckning är det dags för dunungen, som fortfarande inte kan flyga, att göra ditt livs hopp. Pappan ligger nere i vattnet. Han lockar på den lilla som till slut tar språnget ut i luften och efter att ha fallit de femtio metrarna landar den så brutalt, med ett otäckt smackade ljud, rakt ner i strandstenarna. Evolutionen har dock gett dessa små grisslor en väldigt mjuk kropp så efter att ha hämtat andan en kort stund kravlar den sig fram till vattnet och simmar ut till sina föräldrar.
Själv fortsätter jag stigen, som nu böjt söderut, över hedlandskapet. Utsikten över det glittrande havet är betagande och det småkulliga landskapet nästan pastoralt. Svårt att föreställa sig hur det var här under kriget, engelsmännens flygplan som öste bomber över den här militärstrategiskt viktiga ön där tyskarna hade en ubåtsbas men också djupa bunkrar. Passerar en stor krater som enligt informationsskylten är resultatet av en femtusenkilosbomb. Nu är det däremot väldigt lugnt här, endast några långhåriga får som betar livsfarligt nära branten får pulsen att gå upp lite grann. Fyren, som ligger i utkanten av byn, ser man över hela ön men nu ser jag också tornet på kyrkan som ligger mitt i samhället. Jag ökar på steglängden för att hinna tillbaka till hotellfrukosten.
Bläddra bland fler bilder på havssulorna:
