Idag har jag letat mig upp i Svartådalen. Sitter i ett skogsbryn och blickar ut över en öppen dalsänka som leder ner mot en sjö till vänster. På de övre ängarna till höger om mig går nötkreatur och betar medan gräset på de nedre ängarna växer högt. På sluttningen mitt emot blommar gula växter i gräset, kanske är det smörblommor. På avstånd är det svårt att säga. På höjden ovanför står en gles träddunge där jag kan urskilja åtminstone några fina björkar. Med de senaste veckornas regnade är hela landskapet frodigt grönt i olika nyanser, bara vassen ut mot sjön har inslag av gult och brunt i sig.
Ute i vassbältet finns anledningen till att jag sitter här. Där har nämligen ett par av den sällsynta rovfågeln ängshök sitt bo. En slank och långvingad kärrhök som gillar öppna marker. I Sverige finns den främst på Öland men vi har några par häckande i Västmanlands jordbrukslandskap. Hannen är ljus i blågrå nyanser med svarta teckningar medan honan är brun med ljusa inslag i dräkten. Den jagar oftast på låg höjd, sveper liksom fram över landskapet i en lätt flykt med vingarna höjda i ett grunt ”V”.
Morgondimman lättar långsamt och jag spanar av det öppna området framför mig. Hittar en vacker törnskata på en stängselstolpe, sitter tålmodigt och väntar på att någon slända eller annan större insekt ska flyga förbi. Två tranor lättar från vasskanten och flyger trumpetande upp genom dalen och landar på ett fält längre bort men fortfarande inom synhåll. På samma fält springer två rådjur runt i cirklar, geten först och bocken efter. Deras brunstperiod har precis börjat och det här är väl hannens sätt att uppvakta honan.
Så ser jag plötsligt en svävande fågel över vassen, jo det är en ängshökshanne som kommer där. Han flyger målmedvetet fram till en punkt där han går ner. Förmodligen där boet ligger och han ska säkert leverera mat till ungarna som borde vara redo att flyga vilken dag som helst. Efter ett tag kommer han upp igen, flyger in genom sänkan och slår sig ner på en stolpe. Sitter där en kort tag innan han fortsätter upp genom dalen, spanar av fältet med rådjuren men tar sen höjd och försvinner över skogen österut. Det går en stund och sen kommer honan flygande från en annan riktning, ungarnas hunger kräver nu att båda föräldrarna jagar. Även hon nyttjar en av stolparna till att vila. Sitter där och putsar sig en god stund innan hon flyger tvärs över dalen och styr söderut.
Samtidigt hörs ett brak i skogen bakom mig. Det visar sig vara en vän till mig, även han fågelfotograf. Vi tillbringar förmiddagen tillsammans sittande i skogsbrynet. Snackar, fikar men framförallt spanar vi fågel i dalen. Ängshökarna passerar en gång i halvtimmen och det blir ”varannan damernas” men de kommer aldrig särskilt nära oss. Vi får uppleva fiskgjuse som fångar fisk i sjön och en sparvhök som jagar småfågel i vassen. Så strömmar det in både ladusvalor och tornseglare i dalgången, alla jagande efter insekter. Själva är vi omgivna av små svärmar av knott så vi önskar att svalorna kunde komma hit och plocka dem. Men icke. Törnskatan får sällskap av sin hona, sitter där på var sin stolpe, och när vi lämnar platsen vid lunchtid leker fortfarande rådjuren på den bortre ängen.
Eftersom ängshöken inte behagade komma inom lämpligt fotoavstånd blir det istället en serie bilder på ett par ladusvalor.
Som en extra bonusbild, en avståndsbild på ängshöken
