v46 – Bonusfåglar

I Sverige finns det sju hackspettar där den absolut vanligaste heter större hackspett. Mindre hackspett, spillkråka och gröngöling är lite mer ovanliga medan tretåig och vitryggad hackspett är sällsynta. Gråspetten upplevde vi, när jag var ung fågelskådare, lika sällsynt som de två sistnämnda och vi åkte på expedition från Blekinge ända upp till norra Värmland för att leta efter denna trio. Sen dess är det gråspetten som klarat sig bäst av dessa tre och är nu faktiskt lite mindre ovanlig. Värre är det med det som var den åttonde hackspetten då, mellanspetten, som nu är helt borta från Sverige. Den dog ut i början av sjuttiotalet när merparten av hagmarker med gamla ekar försvann från vårt land.

I vårt gömsle på myren är vi främst fokuserade på örnar men vi har också en vanlig matare för att locka till oss lite mindre fåglar. Den har vi placerat alldeles utanför så att vi har något att studera under de långa stunder det är tomt på större rovfåglar på myren. Inför varje sittning fyller vi mataren med solrosfrön men sätter också upp späck och margarin som hackspettarna gillar. Idag är inget undantag och under morgonen har vi en stor flock grönfinkar som alternerar mellan mataren och den glesa myrskogen bakom oss. När en del av dem mellanlandar i en strategiskt placerad liten tall passar jag på att ta lite bilder. Hannarna har en olivgrön fjäderdräkt med en klargul spegel på vingen, honor och ungfåglarna är lite diskretare i färgsättningen.

Plötsligt sveper en sparvhök förbi och sätter sig i ett torrt träd en bit ut. Det är en hona, ditlockad av alla småfåglar runt mataren. Hon sitter och spanar åt alla håll men kan bara konstatera att hennes tilltänkta byten har tagit skydd. Inte lätt med överraskningsanfall i den här öppna terrängen tänker hon nog och drar vidare mot nya jaktmarker. Nu är det inte bara tomt på örnar utan också på småfåglar. Efter en stunds stiltje dyker en korp upp på scenen. Sitter först lite försiktigt bakom en tall men flyger så fram lite närmare och sätter sig på en gren i en gammal knotig torraka. På något sätt känns det som en ”perfekt match”, fågeln som representerar vildmarken mer än någon annan i ett ikoniskt träd med mycket patina.

Det dröjer ett tag innan några småfåglar vågar sig tillbaka men till slut dyker några talgoxar upp vid mataren. När fåglarna hackar vilt i mataren sprutar det frön runt om och många tappas på marken där de mer försynta fåglar ibland håller till. Jag reser mig upp för att genom det lilla fönstret få marken i blickfång och stelnar till inför vad jag ser. En gråspett. Wow. Försiktigt glider jag ner till kameran och sakta, för att inte skrämma spetten, vrider jag objektivet mot mataren. Fågeln tar några frön, hoppar upp på den torra gren som mataren sitter på och ser sig lite omkring. Jag tackar för tillfället och får några bilder. Det är en hona, som saknar hannens röda fläck i nacken. Pastellfärger i grönt och grått, ingen spektakulär dräkt men med varma toner. Vilken fågel! För mig är det en sagoomspunnen art jag bara stött på en handfull gånger tidigare vilket bidrar till upplevelsen. Och så här nära har jag definitivt aldrig varit vid tidigare tillfällen. Gråspetten ratar dock dagens utlagda margarin, förmodligen behöver den inte så mycket energi den här varma höstdagen. Istället sätter hon iväg i böljande flykt över myren och försvinner i fjärran. Nu behöver det inte komma några örnar, dagen är lyckad ändå.