Efter en dryg vecka med ryggskott är jag nu så pass återställd att jag vågar mig ut i skogen igen. Även om det utlovade solskenet lyser med sin frånvaro är jag sugen på att komma ut i vinterlandskapet igen. Snön har blivit hårdare och stigen är upptrampad men jag pustar ändå när jag avverkat granskogen och kommit upp på den vackra höjden där vi har matningen. De första fåglar jag ser är två nötkråkor som lättar från en trädtopp när de får syn på mig. Förhoppningsvis kommer de tillbaka efter ett tag. Jag fyller på med både frön och margarin innan jag sätter mig vid foten av en stor tall och spanar in aktiviteten framför mig.
Mesarna är i majoritet och jag börjar med att försöka få några bilder på blåmesarna. Som vanligt är de snabba framme vid maten, de liksom känner på sig att de är utsatta för faror där och försöker minimera tiden de inte tillbringar i trygghet i enbusken intill. Den lite större talgoxen blir nästa fotoobjekt som frestar på mitt tålamod genom att sällan vända rätt sida till under tillräckligt lång tid för mig att hinna med. Min egen favorit är den minsta mesen, svartmesen. Vet inte varför jag gillar den lite mer. Den har ju inte så mycket färg som många andra mesar så kanske ät det för att den har karaktär. Några talltitor finns också bland matgästerna. En av dem burrar upp sig hela tiden, det verkar som att han fryser. Kanske har han inte fått i sig tillräckligt med mat? Det är ju inte mer än åtta minusgrader och de är ju skapta för att klara betydligt lägre temperaturer. Den här individen letar ofta frön på marken under matningen, sådana som andra fåglar har sprättat ner eller tappat.
Så ser jag plötsligt att en nötkråka har återvänt. Han sitter högst upp i en grantopp på andra sidan gläntan. Men verkar lite reserverad och sitter avvaktande däruppe. Till slut ger den sig iväg och jag får återgå till småfåglarna. Nötväckan är en annan vanlig gäst vid i stort sett alla våra matningar. Den har en helt annan kroppsform än mesarna, bullig och med ett huvud som verkar sitta direkt på kroppen utan hals. Den rör sig obehindrat upp och ner för trädstammar och grenar och har då en hukande gångstil. Tuff är den mot mesar och andra småfåglar som den kör bort från matplatsen när den själv vill välja från menyn.
En timme efter förra besöket kommer så nötkråkan tillbaka. Den här gången kommer den ner och sätter sig i grenverket på en kullfallen stor tall. Tittar lite på hasselnötterna jag lagt fram till den men törs inte komma ända fram och ta för sig. Istället flyger den vidare in i skogen igen. Några bilder hann jag dock med att få på den blyga individen. Nöjd med det packar jag ihop mina saker i ryggsäcken och lämnar den fina gläntan för fåglarna att ha för sig själva.
Bläddra bland bonusbilder på blåmesar och de andra fåglarna jag mötte i skogen. Talgoxe, Svartmes, Talltita, Nötväcka och Nötkråka.
