v 39 – Vid skogsmatningen
Förväntansfull styr jag norrut från Västerås, det är en härlig höstmorgon och åkrarna i dalen längs Svartån ligger insvepta i dimbankar men himmeln lovar
Tillägnad vår underbara natur – Försvinnande vacker men som krymper allt mer
Förväntansfull styr jag norrut från Västerås, det är en härlig höstmorgon och åkrarna i dalen längs Svartån ligger insvepta i dimbankar men himmeln lovar
I takt med att bönderna har börjat med höstsådd har matbordet blivit mer och mer välfyllt för våra gäss. Vilket i sin tur har
Nu börjar lövträden anpassa sig för vintern genom att minska den produktion av klorofyll som de haft under sommaren, då denna tillsammans med koldioxid
Dagen är grå, molnen hänger lågt och det är fuktigt ute. När jag vandrar uppåt fjällsluttningen tänker jag på gårdagen som bjöd på strålande
Det som vi i min ungdom kallade för ”vanlig skog” finns det inte mycket kvar av idag, mest som små spillror i naturreservat. De
Blåhaken är en ganska liten och slank fågel med långa ben. I hannens vackra häckningsdräkt lyser den klarblå haklappen på långt håll där den
Sävsångarens sång är mycket omväxlande och sprängfylld med energi. Snabba tjattrande ramsor avbryts av både snabba visslingar liksom härmningar av andra fåglar. I södra
Jag upphör aldrig att fascineras över hur havet varierar i utseende, dess glittrande spegling, krusning eller vågor liksom dess färg och ljushet ändras inte
Skärgårdslandskapet där hårda klippor slipats mjukt runda av inlandsisen är de finaste enligt mig. Speciellt där det är lite större och högre hällar skapas
Denna morgon går färden till en mindre sjö, eller snarare en tjärn, som ligger en bit upp på fjällsidan men fortfarande i barrskogsbältet. Luften